2

den 4 mars
Lika inför lagen
Jag är kriminell.Jo, det är sant! Kan inte längre dölja det.
Och det känns skönt att äntligen få tala ut.

I helgen så körde jag för fort. Har TRE backspeglar i bilen, men
missade helt att en polisbil jagat ifatt mig när jag rusade fram
genom natten på motorvägen in mot Stockholm.
(Jo, de fick verkligen jaga för att hinna ifatt )
90 km/h får man köra, men jag körde, hmmm, aaaningen fortare
än så. HUR mkt för fort väljer jag att hemlighålla, men den snälla(?)
konstapeln skrev 115 km/h på ordningsboten samtidigt som han
hade ett utvecklingssamtal ikring trafikvett samt lag och ordning.

2800:- kostade det mig, men huvudsaken är att körkortet fortfarande
ligger kvar i min plånbok.

2800:- är för mig en slant som svider en aning, men jag har trots
allt råd.
2800:- för en företagsledare som nyss fått sin miljonbonus
är ingenting.
2800:- för en ensamstående trebarnsmamma är skillnaden emellan
semester-resa eller sommarlov hemma i förorten.

Är vi verkligen alla lika inför lagen??

//Hundvaktaren (som nu nödgas undanhålla sig livets goda några veckor)


den 16 mars
Fantasi
Ni som kikar i mina fotoalbum har upptäckt att det dykt upp en katt under det senaste månaderna. Katten är av den relativt vanliga rasen "Gråspräckligt Granngårdsnyp". Stamtavlan är inte alltför lång då fadern inte skrivit under några faderskapspapper.
Katten har inte alltid helt lätt då Isak och William visar ömhet inför katten på ett alltför ordagrant sätt. Kan trösta alla som nu "ömmar" om katter att vi gör vårt bästa för att hålla efter deras ömhetsbetygelser emot katten.

Dagmammorna förstod snart att vi hade katt och försökte fråga ut den någorlunda talbara delen av syskonduon vad katten heter.-"DATTEN" va de självklara svaret från den lite drygt 2-årige William.Frågan upprepades, och nu lite tydligare. -Vad heeeter katten?
-"DATTEN" fick dagmamman återigen till svar.

Katten hade ett namn redan från uppfödaren, men det var ett namn som inte klingade så rätt i mina öron och vår fantasi ikring vad katten skulle heta visade sig vara rätt usel.Vi har två barn som, när de såg dagens ljus redan hade namnen inpräntade i våra hjärnor.Hundarna hade varsina namn som fungerade och som kändes "rätt" när de köptes.Men katten... Va katten ska vi döpa honom till?

Så den eftermiddagen då jag hämtade William och Isak från dagmamman så fick även jag frågan:
-Visst har ni skaffat katt? Har försökt fråga William vad den heter, men han svarar bara DATTEN.
-Jo, nog är det så alltid. Katten heter faktist bara KATTEN...

Fantasilöst så det förslår, men totalt oslagbart namn eftersom det är så lätt att komma ihåg samtidigt som vi undviker felsägningar.

//Hundvaktaren


den 9 maj
Bajs e ingen skitsak!

Dax att prata stolthet.

Vågar jag säga att det är sällan jag känner mig riktigt stolt? Inte för att jag går omkring med dåligt självförtroende eller inte tror gott om mig själv, men fråga dig själv "När va DU riktigt stolt senast?" Ja, inte helt lätt att slänga iväg ett
snabbt svar på en sådan fråga.

Nu faller det sig så att det va inte allt för länge sedan som jag fick känna mig riktigt löjligt
stolt. Stolt över en riktig skitsak dessutom.

Strax innan kl 20: en kväll så ringer det på min mobiltelefon. Hade lite stressigt på jobbetså det va nära att jag lät det ringa för att sedan kolla av missade samtal i telefonlistan.
Jag svarade och i luren babblar min snart 3´årige son som aldrig förr. "Bajs - Rumpan - Letten" upprepades flera gånger. Allt hetsigare och ivrigare för varje gång
jag medgav för honom att jag inte förstod, tillslut fick gumman agera tolk.
Det han ringde för att berätta att han för första gången i sitt liv skitit på toa!

Han va så stolt, så stolt över att ha klarat en sådan bedrift.Så tänk på det när ni nu på nytt ställer er frågan "När va DU riktigt stolt senast?".
Själv rycktes jag med en aning i hans oerhörda stolthet. De e ju trots allt "MY BOY!"

Man kan va stolt över skitsaker!
//Hundvaktaren, den stolte


den 9 maj
KONE slår ett slag för folkhälsan.

Jag vill tacka KONE hissar för dess initiativrikedom och ansvarskännande inför folkhälsan. Det är allmänt känt att medelsvensson blir allt mer otränad och tyngre. Talar av egen erfarenhet... I de flesta hälsobilagor som följer kvällstidningarna finns guider till ett hälsosammare leverne och där hittar man även vikten av att GÅ i trappor istället för att ta hissen.

På mitt jobb så har vi fikarummet på plan 6, jag hämtar prylar till mina "ryck" på plan 3, och bilen står på plan 0 alternativt nere i garaget. En del nätter är det ett jäkla rännande. Vågar inte ens tänka på hur många våningar man plöjer av under en lagom stressig natt.

När nu hissen stått stilla för andra skiftvändan i rad så kan jag inte annat än se sambandet emellan KONE och dess anonyma kamp för folkhälsan.Men snälla, jag är må vara tjock, rökare och otränad, men jag vill själv kunna göra valet att gå i trappan eller ta hissen.

Förövrigt så måste jag skänka en tanke till den stackars hissmontören som sitter fast i hisstrumman. På hissdörrarna har det, två veckor i rad, suttit en lapp där det står "Reparation PÅGÅR". Har inte sett till honom under dessa två veckor. Hoppas inget har hänt honom något där inne i hisschaktet.


//Hundvaktaren, som gärna tar hissen istället för trappppppan.


den 17 juni
Klarsynt och (över)informativ

En dag när jag och sönerna "hängde" lite i lekparken så ser vi en massa hästsläp åka förbi.Vi avslutade raskt vårt häng, knatade hem å hoppade in i bilen för att kika vart alla hästsläp tog vägen. Vi bor ett stenkast ifrån en större hästgård (hmm, heter det så?) och där visade det sig vara dressyrtävling.Jag som inte kan ett dugg om hästar gick omkring på stallbacken och förklarade både det ena och det andra för mina söner. Så underbart det är när ens söner tittar på en och verkligen tror att pappa kan ALLT i hela världen. Gissar att det inte varar för evigt...I ridhuset fanns fikaförsäljning, så vi handlade upp oss på några arraksbollar och små MER-förpackningar. Därefter gick vi upp på läktarplats så att jag skulle få fortsätta briljera med mina kunskaper om hästar.När första tävlingsekipaget kom in så lade sig genast det trevliga och gästvänliga sorlet som tidigare låtit höras. Det blev tyst som i graven!Allas uppmärksamhet riktades mot ekipaget vars ryttare med största koncentration visade upp alla möjliga och omöjliga gångarter med sin häst. Jag fick känslan av att det hörde till att man skulle vara tyst på dressyrtävling. Kanske för att inte störa den koncentrerade ryttaren.

På läktaren satt jag och hoppades på att inte uppvisningsprogrammen inte skulle vara längre än det tar att proppa i ett barn en arraksboll, men ack så fel jag hade. Allt medan gångarterna växlade så började förrådet av arraksbollar att sina och lagom till att fikat va uppätet skrittade(?) ekipaget förbi alldeles intill oss vid "sargkanten". I takt med skrittandet släppte hästen stötvis av en riktigt ljudlig fis. Jag som nu jobbat upp en enorm stress och nervositet, blandat med känslan av att verkligen va på fel plats vid fel tidpunkt kunde knappt hålla mig för skratt. Och värre blev det.

Med en klarsynthet som bara en treåring kan ha så utbrister min kära son William: "HÄTTEN PJUUUTTA!" -Ja, ja ja. Tyst nu, viskade jag så strängt jag bara kunde, allt medan jag försökte kväva mitt nervösa skrattanfall.Men William nöjde sig inte med den lama reaktionen från mig utan nu formligen vrålar han:"MEN PAAAPPAAAA!!! HÄÄÄTTEN PJUTTA JUUUUUH!"

Jag hade tidigare berättat allt jag kunde (och mer där till) om hästar för mina söner, så det va väl inte mer än rätt att William fick briljera med sina hästkunskaper för en kort sekund.
Så nu vet jag, och alla på läktaren, att hästar "PJUTTAR".


//Hundvaktaren


den 21 juni
Oväntad ärlighet

En kollega berättade om ett lite lustigt möte härom natten.Han träffade på en rätt så sliten missbrukare som frågade ifall kollegan hade en sidavbitare att låna ut.-Tyvärr, det har jag inte.Missbrukaren svarade då lite uppgivet.-Fan, då har jag ingen cykel...Ibland kan ärligheten komma från de mest oväntade håll.


//Hundvaktaren