4

den 26 juli
Idag är det dagen efter igår

Volvo V70, Villa & Vovve. De ni! Vovvarna kräver inte så mycket, speciellt inte i denna värme. Korta promenader för att göra det nödvändigaste, sedan tillbaka in på tomten för att lägga sig å dåsa i skuggan.Villan får verkligen inte någon omsorg heller. Allt är målat, gräset växer knappt och altanbygget får vänta tills efter vår norrlandsresa.
Volvon däremot ska ha sitt.
Igår var det dax för service. Den ack så viktiga stämpeln i serviceboken som visar på att vi tar hand om vår dyra bil. Lite som att få full poäng på sitt barn på BVC-kontrollerna...
4000:- kostade det. Bland annat hade man fyllt på olja för 700:- Herrejösses, oljan måste ha vart värdig en Ferrari.
Sedan skulle den tankas. Bränslelampan lyste elakt emot mig som en påminnelse att det snart skulle försvinna ännu en dagslön.

Det som jag dock bär med mig som en tung börda idag är inte avsaknaden av pengarna på kontot utan den extrema träningsvärk jag drog på mig igår. Tänkte att jag skulle vara lite hurtig och cykla tillbaka från verkstaden när jag lämnat in bilen. Verkstaden ligger ju trots allt bara 1,5 mil bort. Som liten grabb så cyklade jag sådana sträckor bara för att bada med kompisarna i grannbyn. Som liten grabb cyklade jag sådana sträckor bara för att de va kul...
Idag upptäckte jag att jag inte är någon liten grabb längre. Jag är en medelålders, något korpulent man som både röker och snusar. Tar stillsamma promenader med hundarna, älskar god mat och ibland råkar springa ikapp med killarna hemma på tomten. Jag är även en medelålders man som med åren tappat det mesta av ungdomlig fysik. Inte sådan fysik som man får genom att träna, utan som man får av att leva. Av att cykla 1,5 mil bara för att det är kul...

Strax efter lunch ringde verkstaden och sa att bilen var klar. Kollade lite snabbt på termometern. 28,7´ i skuggan. Klart jag klarar att cykla ytterliggare 1,5 mil...

Idag ska jag nog smörja cykeln och ge mig ut igen. Om inte annat för att låtsas som att det är kul.

//Hundvaktaren, med träningsvärk och ben stumma som järnspett.


den 27 juli
Lögnaren

Kära söner!

Jag är en lögnare. Har aldrig tidigare i mitt liv ljugit så som jag ljuger för er.

-När ni ropar på mig från trappan så sitter jag inte på toaletten på övervåningen. Nä, jag sitter vid datorn.
-Det är inte tandtroll som vi ser i handfatet när vi slår tandborsten i porslinet. De små svarta prickarna är snarare spår av det lilla smink som mamma använder.
-Man kan byta CD-skiva i bilen även om man kör. Det är bara det att jag inte alltid vill lyssna på Nicke & Nillas "Haj i poolen".
-Det är helt OK att dra i snoppen. Den lossnar inte, även om man gått å smådragit i den en hel dag.
-William, de e helt OK att bajsa i blöjan trots att du är 3 år. Det är bara så att jag tycker det är "skitjobbigt" att byta.
-Isak, jag kan använda en bordskniv för att öppna toalettdörren när du låst dig inne. Du blir inte kvar där för evigt.
-Sårskorpan på armen lossnar av sig själv när det är dax. Pappa gillar bara att pilla på sårskorpor.
-Bara för att jag åkt helikopter EN gång så betyder inte det att jag alltid kör helikopter på jobbet. Jag kör vaktbil och inget annat.
-Att Rex skulle vara i himlen har jag ingen som helst aning om. Jag vet inte vad som händer när man dör.
-Den medicin du äter William, är inte för att slippa få en febertermometer upp i rumpan. Det är för att du har halsfluss, men jag visste inte hur jag skulle förklara vad halsfluss är.
-Morgondagen kommer inte fortare bara för att man sover.
-Emils pappa är helt galen. Jag påstår bara motsatsen eftersom ni blir skiträdda såfort ni hör hur han utbrister EEEEEEMMMIIILLLL!
-De tjejer som vi sett i musikvideon till Magnus Karlssons låt "Live forever" är inte hans flickvänner. Inte heller hans mammor. Han gillar killar, men ni är för unga för sådana detaljer.
-Man får inte blå tunga om man ljuger. Jag har nämligen inte blå tunga.

Å ena sidan är det väl aldrig fel att "forma sanningen" en smula.
Å andra sidan, en ännu inte avslöjad lögn är väl en sanning?

//Hundvaktaren, som aldrig skulle ljuga för sina söner.

den 28 juli

Smaken är som baken, delad.

Har köpt jordgubbsfil till grabbarnas mellanmål.
Trodde dock i min enfald att jordgubbsfil skulle smaka jordgubbe...

20070729 - Inlägget kräver nog ett förtydligande.

Jordgubbsfil med smultronsmak...

//Hundvaktaren

den 1 augusti

Den blå boken

Emils mamma Alma brukade ibland på kvällarna skriva i den blå boken vad den olycksalige gossen Emil tagit sig för.
Själv brukar jag ofta tänka på vad jag skulle skriva i den blå boken. Speciellt vid middagarna.

"Sitt still nu, snälla Isak"
"Eeeen tugga till"
"Näää, det räcker med ketchup nu"
"jäääklar, där for mjölken över bordet"
"Wiiiilliam, nu sätter du dig ner!"

Till middag i kväll blev det spagetti och köttfärssås för killarna. Hos mormor och morfar.
Mor och far smet nämligen iväg på restaurang.
Tänk vad konstigt det kan kännas när man väl sitter där, vid den efterlängtade middagen på tu man hand utan barn. Utan tjat. Utan spilld mjölk.

Sedan när middagen var avklarad, vilket skedde i rasande fart, ilade vi hem till mormor och morfar efter våra olycksaliga gossar, begav oss blixtsnabbt till närmaste MC´Donalds och beställde in varsin glass.

"Jäääklar, där for glassen ner på golvet"
"Men snälla Isak, du kan inte klättra på soffan å hålla i glassbägaren samtidigt"
"Aj då, jordgubbstopping på tröjan"
"HSB, skickar du lite servetter"

//Hundvaktaren, alias Alma med den blå boken

den 1 augusti

Det lilla i livet.

Vad krävs för att må bra.
Pengar? Vänner? Familj? Barn? Bil? Villa?
Listan kan göras lång på sånt som ger välbefinnande och mening i livet.
Ju mer man funderar, ju mer kan man lägga till den listan.
Både stort och smått.
Listans längd och innehåll kan även skifta beroende på humör och vart i livet man står.
Ibland räcker det med det lilla i livet.

En kall öl och några vedklabbar.

Eller en tårtbit i all enkelhet.

//Hundvaktaren

den 3 augusti

Nu jäklar anamma!

Försöker få ihop en lagom väska för en veckas vistelse "hemma" i norrland. Kompassen är inställd på Umeå/Vännäs, Lycksele & Kristineberg där det sistnämnda är mitt "hem".
Badbrallor och handduk. Hur blir vädret egentligen? Simfenorna får inte glömmas som jag gjorde förra sommaren!
T-shirt & kallingar - Hur många?? Blir borta drygt en vecka. Behöver jag verkligen en för var dag eller ska jag tvätta där?

Byxor - Ja, vi ska ju ut i skog å mark, men även kanske in till bebyggda trakter. Vem vet, en svängom på stadshotellet?
Tröjor, Skjorta kanske?

Skor... Kängorna måste med. Sedan bör jag ju ha sandalerna åxå. Vanliga gympadojjor är ju givet. "Snyggskorna" kanske. Å om det regnar kanske stövlarna är bra att ha med.

Kommer som vanligt att sluta med två väskor...

Sedan kommer det till gummans prylar.

Och grabbarnas väskor. Sittvagnen till Isak kanske?

Resesängen. Sängkläder.

Lite leksaker ska nog med åxå.

Ska nog montera takboxen...

En klump i halsen dock.

Det är första gången som vi kan packa i HELA bagaget utan att tänka på att Rex ska rymmas. Tidigare så fick vi viga halva bagageutrymmet åt Rex. Vår Golden Hugo brukar alltid hamna hos svärföräldrarna men Rex har jag aldrig någonsin lämnat bort "i onödan". Klart att han ska med.

Som vanligt är han alltid med.

Nu är det dock inte som vanligt.

Den enda plats han tar nu är i den lilla trälådan hans aska ligger i. Han ska begravas vid Vindelälven brevid min första schäfer Pennie.

"Nu jäklar anamma, åker jag hem till mamma!"

//Hundvaktaren

den 15 augusti

Hemma bra, men hemma bäst!

Måste tänka efter noga innan jag kan komma ihåg alla HEM som jag haft.
Vad man nu räknar till hem. När blir ett hem -ett hem-?
Ska jag räkna med alla tillfälliga och korta andrahandskontrakt som jag hade de första åren här i Sthlm?
Räknas lilla rummet med kokplatta i bokhyllan som jag hade när jag gick i gymnasiet eller ettan i Lycksele som jag bara bodde i en månad efter att ett av mina få, men långa förhållanden gick i bitar?

Hur länge ska man ha bott på ett ställe för att det ska räknas till ett hem och måste alla flyttkartonger vara upp packade?

Mitt hem, ja där jag är uppvuxen, är den lilla orten Kristineberg i Västerbottens inland. En villa byggd på sent 70-tal där golvet knakar på övervåningen och snedtaket i "mitt" rum fortfarande bär spår av häftmassan från alla mina plancher som prydde rummet. Mest bilplancher, men även en stoor planch på Joey Tempest... Jo, du läste rätt! Hur cool va´inte han... (då iallafall).

Mitt hem nu, en 90-tals villa i nordvästra hörnet av Stockholms län. Bro heter orten.
Kommer mina söner att om 35 år återvända till detta hus och med ett igenkännande leende försöka undvika det knakande golvet på övervåningen eller med nostalgi låta sina fingrar röra över jacken i listen vid allrummet som de åstakom vid en vild fäktningsmatch?

Vart har du ditt hem?
Vart har du ditt hem om 35 år?

Hemma bra, men hemma bäst!

//Hundvaktaren

den 16 augusti 2008

En hund begraven

Vår norrlandstripp var inte endast för att hälsa på släkten.
En aningen tyngre sida av resan fanns där åxå. Min älskade Rex skulle begravas.
Min bror och jag packade ryggsäckarna för en lunch ute men det som tyngde min säck mest var inte den goda maten eller stekpannan utan urnan. Inte bara min ryggsäck tyngdes utan hela min själ och hela mitt hjärta var tung som sten när vi gick iväg för ett sista farväl.

Tänk så mycket vi vart med om. Han var inte "bara" en sällskapshund utan även min kollega i jobbet. I ur och skur har vi kamperat ihop.

Alla dessa nätter tillsammans i utryckningsbilen. Dessa nätter i förortscentrum som vi bevakat men även alla trevliga hundträningar med bästa polarna.

Alla knasigheter vi råkat ut för. Den gången vi åkte hiss och Rex lägger av en fis. Vi var inte ensamma i hissen och att ens skylla på hunden skulle bara blivit löjligt, så jag tog på mig skulden och ursäktade mig...

Finns tusen och åter tusen historier som säkert skulle roa en och annan, men som kanske mest av allt kan roa mig när jag tänker tillbaka.

Måste ju stolt få skryta med att han även har gjort avtryck på vita duken. Kommer att damma av DVD-filmerna å kika en extra gång så snart jag har tid till det.
Filmerna RÅNARNA och TJOCKTJUVEN kan man skymta honom. Då som polishund.

Nu under våren, precis en månad innan han plötsligt insjuknar, tas sista scenen i den film som även kommer att bli hans sista. I den filmen är han tillbaka på ruta ett, som väktarhund i filmen FEM I TOLV. Passande roll för en avdankad och pensionerad väktarhund!

Sorgen och saknade kommer nog med tiden att avta, men fortfarande går det inte en dag utan att jag tänker på min älskade Rex.

Det är ju bara en hund tänker många medan andra kanske kan känna igen sig i mina tankar ikring sorgen och saknaden.

//Hundvaktaren

den 17 augusti

Utlandsemester

Vår tur till norrland kantades tyvärr av regn, moln och därtill även lite regn.
Väl hemkommen till Sthlm så visar det sig att sommaren verkar vara över även här och mer eller mindre övergått i höst. Vad gör man då för att förlänga sommaren. Jo, fixar en resa utomlands såklart!

Kära spacevänner!

Väskorna är åter packade. Den här gången flyr vi landet. Återkommer när vi åter går på moder svea´s jord.

//Hundvaktaren

den 19 augusti

Finland e inte utlandet

Finland ligger i Sverige.

Jo, det är sant!

När jag berättade för mina vänner och bekanta att vi skulle utomlands så fick jag till svar att en 24-timmars kryssning till Åland inte är en riktig utlandsresa.

Även min flickvän, som förövrigt rest till de mest exotiska och avlägsna ställen sällade sig till den stora skaran som inte räknar Finland till "utomlands".

Med en idiots envishet hävdar jag å det bestämdaste att en Finlandskryssning är att räkna som utlandsresa.
Kriterierna som jag anser höra till en utlandsresa är:

-Resfeber.

-Packade väskor.

-Hemresans överpackade väskor (wiskey och snus)...

-Tull (jo, vi klarade oss men jag kommer aldrig att kunna bli någon knark-kurir med mina avslöjande svettpärlor rinnande utför pannan).

Dessa kriterier uppfylls även på en kryssning till Finland.

//Hundvaktaren, en globetrotter av högsta rang

den 19 augusti

Konsten att överleva en buffé.

Att äta buffé på kryssningsbåt förknippade jag tidigare med god mat, avslappnad stämmning, trevligt sällskap och begynnande onykterhet.

Tre gånger brukar jag kunna passera alla läckerheter i buffén.

-Det kalla -Det varma, därefter en -Best of.

Det sistnämnda är där man blandar allt som e gott, dyrt och sliskigt.

Detta var innan jag åkt med mina söner på 2 resp 3 år.

En av oss letade bord med sönerna medan den andra genast ställde sig i den ringlande kön till buffén för att hämta mat till grabbarna.
Deras mat serverades ungefär samtidigt som duken på bordet lagts tillrätta för andra gången och de tjusiga vinglasen parkerats på närmaste lediga stol. Därefter hämtade vi vår mat var för sig. En av oss fick nämligen vackert sitta kvar och vara ordningspolis vid bordet. Lagom till vår andra portion så va grabbarna klara. Helt klara. Så klara som bara små killar med myror i rumpan kan vara. Det sista de kunde tänka sig att sitta kvar för att se sina föräldrar gå loss på -Det varma och sedan även en tallrik med -Best of.

Kära läsare och blivande kryssningsresenärer, eller helt enkelt bara ni naiva föräldrar som tänkt ta med sig barnen på buffémiddag ute på restaurang.
Tänker ni äta buffé med (små)barn följ dessa råd.

-Lämna barnen hemma ifall ni inte förövat hemma med vita dukar och vinglas (hur många som nu gör sånt...)

-Är ni så korkade att ni ändå har med barnen, ha då även med ritblock, pussel och koppel.

-Haklappar, pipmuggar och våtservetter skall även finnas i den medhavda väskan.

-Lämna barnens nyinköpta GANT-tröja hemma. Trots den medhavda haklappen kommer den att bli nedsölad (tröjorna hemma blir ju det så varför skulle en restaurangmiddag vara ett undantag).

-Glöm den eventuellt planerade (lätta)berusningen. Dina sinnen måste vara skärpta och din reaktion reptilsnabb för att förhindra utspillda juiceglas.

-Sist men inte minst, BÖRJA med en -Best of tallrik, ty det är det enda ni kommer att få i er...

(Den rutinerade familjen i bordet bakom oss hade ritblock med sig. Vi hade iallafall haklapp och pipmugg...)

//Hundvaktaren, en överlevare!

den 21 augusti

Livskamrat

Är inte så mycket för dikter och poesi här på bloggen, men ibland kan man inte låta bli.

En bekant skickade följande via Facebook:

Ditt gyldne hjerte har sluttet og slå
aldrig mer löpe, hoppe og gå
Alt är slutt - det är over nå
Jeg legger hodet mitt ned mot ditt og tårerna triller som blod
Aldri mer skal det bli som för - aldri mer oss to
Som isende kulde inne i meg kjenner jeg noe som dör med deg
Jeg snur meg - du ligger så livlös og stille
Du kan ikke komme selv om du ville
Skriket vill ut, men jeg lukker min mun
Hvem var det som sa "bare en hund"

Tack SANDRA!

//Hundvaktaren

den 27 augusti

Gick alldeles för fort med sex

Tänk så fort det kan gå. Trodde att sex skulle kunna gå lite långsammare men ack så jag bedrog mig. Kanske för att jag är karl, eller för att det är bland de första gångerna jag har sex. Känns verkligen som Ugglas gamla hit "fyra sekunder".
Tidigare har jag bara haft en eller två, någon enstaka gång tre men i sommar har jag haft sex.

Nåväl, det va skönt så länge det varade.

Det är semester jag talar om, ifall någon mot förmodan skulle misstolka mig.
Innan grabbarna kom så jobbade jag förjämnan. Semestern lyckades jag ofta deala bort och storhelger fanns jag oftast på plats på jobbet. Trivsel på jobbet eller ren och skär flykt från ensamheten och det singel-liv jag då levde. Ingen aning, det kan kanske någon livscoach reda ut med mig i framtiden.

Nu har jobbat en skiftvända efter mina sex veckors semester. När jag ser tillbaka på veckorna så undrar jag hur alla hinner med allt. Resor både i Sverige och utomlands. En vecka här och en vecka där. Jösses, jag hann med en sväng till föräldrarna i Norrland. En utlandskryssning (hävdar fortfarande att Åland/Finland är utlandet). Skansen har vi besökt och en del lekparker. Borde man inte som förälder hinna med mer på semestern? Ge sina barn en massa upplevelser. Hinna med något mer exotiskt och rafflande som man kan berätta för avundsjuka kollegor när man väl är åter på jobbet.

Iof... Det första som 3-årige William sa när han var åter hos dagmamman var inte "hej" utan "Jag har åkt traktor med halvfar". Så det får väl räknas till en upplevelse som satt sig i hans minne denna sommaren.

Jag är trots min antydan till prestationsångest riktigt nöjd med semestern.
Har inte haft så mycket måsten. "Soft" och avslappnat. Mycket grillat och många långa sköna sommarkvällar på altanen efter att grabbarna lagt sig.
Nu är det bara att vänta in nästa semester. Tiden går ju fort och det är knappt ett år till nästa semester!

//Hundvaktaren, som nog har sex även nästa sommar

den 27 augusti

Fulla dvärgar

Hur ska man kommunicera med barn?

Vad tänker de på?
Varför gör de som de gör?

Allt är förvisso beroende på ålder och stadie i utvecklingen.

Ett råd till den tvekande.
Tänk tillbaka på någon vild fest du vart på i dina ungdoms dagar.
En sån fest där allt hände.
Han som spydde och han som ramlade och nästan slog sig fördärvad.
Hon som lipade över sin avbrutna nagel och hon som somnat i soffan.

Skämtaren och bråkstaken.
Känns festen igen?

Blanda ihop alla dessa och du får ett barn.

Ett barn är som en riktigt full dvärg.

//Hundvaktaren, med två fulla dvärgar här hemma

den 29 augusti

Barnuppfostran med värme och el, är verkligen inget fel!

Vår två-årige son Isak har en grej för sig. Han älskar dörrar. Öppnar och stänger allt som går att stänga. Entrén och toadörren har lås, och hur låsen fungerar var en lätt match att klura ut. Att låsa är enkelt. Att låsa upp är ofta något han måste ha hjälp med... Och då oftast utifrån... Nu är det dax att sätta stop för detta innan vi finner oss utelåsta från huset med en två-åring ensam på insidan.

Medicinen emot detta är ELEKTRICITET eller VÄRME. Tänkte koppla elström till dörrhandtagen. Inte säker på hur stark strömmen ska vara, men det går ju alltid att prova sig fram. Alternativ två är värme. Eventuellt så går det att på något lämpligt sätt fästa en varmluftpistol eller lödkolv på dörrhandtagen för att förhoppningsvis slippa allt detta låsande av dörrarna. Jag är nämligen helt övertygad om att detta är rätt metod. Eller?

Ugnen rör han nämligen inte. Jo, EN gång så rörde han vid den varma ugnen trots tillsägelse, men det krävdes bara EN gång med den varma ugnen. Kopparröret som leder varmvatten upp till duschblandaren lika så. Krävdes en tillsägelse och en nyfiken beröring, därefter rör han inte det heller.
Och som det tjatades om elstängslet hos kossorna. RÖR INTE DEN TRÅDEN! Förmaningen var tydligen inte tillräckligt övertygande för strax så greppade Isak eltråden... Men bara EN gång. Blev inte en andra gång.

Åter till dörrarna. Som vi tjatar om detta. Efter ha sett SUPERNANNY på TV så sätter jag mig på huk och talar lugnt och stilla till honom. Efter att ha glömt bort supernanny så kör jag hela spektrat emellan att låta han hålla på och bli rosenrasande. Inget funkar.

Elektricitet eller värme kanske...

//Hundvaktaren, en jäkel på barnuppfostran!

den 4 september

Julefrid, mol allena med en flaska bubbel

Året var -95 och jag hade endast bott i Sthlm någon enstaka månad. Hyrde ett rum av en gammal bekant där jag ställt in mina tillhörigheter. Allt ryms i tre banankartonger...
Julen närmar sig och polaren med sambo ska hem till föräldrarna för familjärt julefirande. Själv hade jag bara någon dag ledigt över jul så en resa hem till Norrland är inte att tänka på. Försökte förgäves att få jobba extra, men tyvärr.

Den efterlängtade julaftonen kom. En promenad runt Jakobsbergs centrum, sedan en tur med bilen till MC´Donalds för att handla julmiddag som jag sedan njutfullt åt framför TV´n.

En julklapp hade jag fått av mina värdar så jag sitter som traditionen bjuder och väntade in Kalle Anka.

Som alla vet så ska man ju inte öppna några paket förrän efter Kalle. Presenten var inslaget på ett aningen avslöjande sätt. Såg ut som en flaska. Förhoppningarna om något alkoholhaltigt steg i takt med Kalles tjattrande. Oj vad jag tyckte synd om mig själv.

I samma ögonblick som Arne Weise avannonserat Kalle Anka hade jag rivit bort papperet som dolde min julklapp.

Visst var det en flaska.
En flaska badskum...

Och inne på toaletten fanns inget badkar utan endast dusch...

Kära läsare!

Ge ALDRIG NÅGONSIN bort en flaska badskum bara för att ni inte vet vad ni ska ge bort.

Speciellt inte till någon som firar jul ensam UTAN badkar!

//Hundvaktaren

den 9 september

Diplomati av den högre skolan

Hettan i Sudan ligger som ett lock över det prövade folket i Darufprovinsen. Konflikterna avlöser varandra och där ska jag leva och verka fred emellan de stridande parterna. I tre år har jag skolat mig inför min uppgift och först nu så känner jag mig säker på min sak. Som Jan Eliasson´s efterträdare kommer jag att få folket i provinsen att leva i samförstånd och fred. Jag är redo! Jag kommer att lyckas!

Där slutade mitt dagdrömmande när jag mitt ibland briojärnvägar och leksaksbilar hastigt vaknade upp av ännu ett illvrål. "MIIIIN TÅÅÅÅÅG!" gapar William rakt i örat på mig samtidigt som Isak svarar något obestämbart, men med en ack så övertygande ljudnivå.
Ännu en konflikt, ännu en medling där båda parter måste få känna sig som vinnare.
Vem som egentligen hade tåget har jag ingen aning om, men av alla tåg som vi har finns det nu bara ETT tåg som betyder något.

Kan inte förstå hur våra politiker tänker när de utser sina diplomatiska sändebud. Måste vara oerhört dyrt att anlita alla dessa topputbildade kvinnor och män för att sedan skicka ut dem i verkligheten. Och hur vågar dessa människor lämna tryggheten ikring sina böcker och föreläsningssalar för att möta all världens konflikter.

Kära folkvalda politiker! Jag är nu redo att ge mig ut i världen. Jag är nu redo att ta mig an de mest svårlösta av alla diplomatiska dilemman. Jag är redo för Israel/Palestina. Till och med Darfurprovinsen i Sudan. Jag kommer även att vara betydligt billigare än medeldiplomaten!
I mitt CW finns inga fina utbildningar och inga toppbetyg. Den enda krigszon jag verkat i är den i mitt hem och de enda vitsord jag kan gräva fram är ifrån två relativt nöjda söner som idag tillslut fann sig i att byta världens viktigaste tåg emot två vagnar, en helkurva samt en grilltång.

Jo, det finns även en sådan i leklådan.

//Hundvaktaren aka The Equalizer

den 9 september

Grevinnan och betjänten

Jag väljer och vrakar bland alla mina (två) whiskeysorter och fastnar för min nuvarande favorit Ardbeg. Sitter nämligen gärna på kvällen, oavsett veckodag, å "suger" på en whiskey. Ju rökigare, ju bättre!

-"HSB", ska du ha något från spritskåpet (jo vi använder inga förfinande ord ikring det skåpet).
-Ja gärna. En liten Dooleys vore gott, får jag till svar.

Om vi har lite att välja på i spritskåpet så är det än mer att välja på vad beträffar speciella glas för speciella drycker vid speciella tillfällen. Jag tar något som jag tror passar. Ett litet glas, lagom för en skvätt Dooleys.

När jag serverar "HSB" så utbrister hon: -Men älskade vän, jag ska väl ändå inte behöva dricka ur en vas heller?!?
Bland alla glas som står till buds lyckas jag ta något för ändamålet heeelt opassande. En liten, liten vas som används någon enstaka gång per år till Tussilago och liknande småblommor.

Jag svarar med att snabbt halsa den lilla skvätten likör och utbrista: "I´ll kill the cat!

Tillbaka till köket för ett nytt försök med valet av glas.
Efter att ånyo blivit serverad, smuttar HSB några gånger på den gräddiga likören och låter meddela att det var första gången hon druckit Dooleys ur glögg-glas...

//Hundvaktaren

den 21 september

(O)Säker sex / Avbrutet samlag

-Larmcentralen behöver två bilar till "X" som larmar inbrott. Två bilar, vem får jag?

Jag ligger bara någon enstaka minut från objektet som larmar och ropar in mig på jobbet.

Ett kvarter ifrån så släcker jag ner belysningen i bilen och rullar sakta framåt. Allt som oftast så har banditerna redan dragit när vi kommer på plats, men eftersom jag nu låg så lägligt till när larmet gick ut så finns det chans att kunna lägga vantarna på tjuven.

På en parkering intill objektet lägger jag märke till en något sliten Volvo kombi med immiga rutor.
-Fan, rörde det sig inte i bilen?? Hinner inte tänka klart tanken förrän innerbelysningen blinkar till. Hinner se att det är minst två personer i bilen. Nu jäklar blir det åka av! Jag drar på en rundpall, kör in bakom bilen och kliver ur samtidigt som jag ropar in till larmcentralen att jag är på plats och att det eventuellt är något på gång. De får även reg.nummret på bilen som jag nu parkerat in.
I bakgrunden tjuter inbrottslarmet från objektet.

På passagerarplatsen så kikar en inte allt för liten kille ut och säger något.
Förklarar att jag är här med anledning av ett inbrottslarm och vill gärna byta några ord med honom. I skenet från ficklampan ser jag att föraren "fixar" med något och ber återigen passageraren att stiga ut för att vi ska kunna prata.
-För helvette, lugn för fan! Släck lampan! Min flickvän är ju för helvette naken juh...

Man behöver inte ha allt för höga studielån för att förstå vad som pågick i den bilen och inte va de tjuvnad direkt.
Vi tyckte nog båda att det var en aning pinsamnt när jag bad om ursäkt för att jag störde.

-Men för alldel, fortsätt ni med ert så fortsätter jag med mitt.

Sedan vände jag leende på klacken och gick. Ganska snart startades bilen och när imman från rutorna försvunnit åkte de tu iväg med blixtens hastighet. Hoppas bara att de hittade någon annan plats att bedriva (o)säker sex på utan att bli avbrutna av larmutryckande hundvaktare...

//Hundvaktaren

den 21 september

"Har ni fest, eller?"

I hissen på väg upp till plan 4 läser jag på den handskrivna lappen:

"Jag tänkte ha ett litet kalas ikväll för att fira mina nyligen fyllda 27 år".

Jo, nog är det fest alltid. Mot innergården som omsluts av hyreshus har man öppnat upp alla fönster från lägenheten. Ut ur fönstren så dunkar musiken. Bastonerna studsar emellan husväggarna så samtliga grannar känner sig nog mer än lovligt närvarande på födelsedagskalaset.

-Har ni fest här? Frågar jag glatt när lägenhetsinnehavaren tillika födelsedagsbarnet öppnar. Ljudnivån i trapphuset är så hög att vi får höja våra röster för att göra oss hörda för varandra.

-Det är så här att det är söndagmorgon och klockan är 03:45. Dina grannar är inte direkt överförtjusta i hur generöst ni delar med er av topplistemusiken.

-Öhh, men jag har ju satt upp lappar juh. Samtalet avslutades och dörren stängdes, men musiken fortsatte i samma tempo och samma höga volym. Ringer på igen och samma kille öppnar och får samma förmaningstal från samma vakt.

-Öhhh, men jag har ju stängd alla fönster juh.

Innan vi skildes åt denna gång så sänktes ljudet på stereon och förhoppningsvis kunde grannarna somna för första gången denna natt.

//Hundvaktaren

den 26 september

Kär familjemedlem försvunnen

Det som inte får hända har återigen hänt!
Tålmodigt och omhändertagande har den värmt min flickväns fötter. Skyddat flickvännens skor och låtit sig bäras av vår hund.

Idag upptäckte vi att den är borta. Spårlöst borta. Gud förbjude att det inte är för evigt...

Tyvärr händer det allt för ofta dessa spårlösa försvinnanden.

Den var i försvinnandet vit med ett blått litet märke samt matchande blå rand samt helt nytvättad och väldoftande.

Kära vän kom hem igen. Vi saknar dig! Din maka saknar dig! Dina vänner saknar dig!

//Hundvaktaren

den 15 oktober

Fasta bröst - Anatomilektion #2

Som man (eller i det här fallet, blivande man) så måste man tidigt lära sig att säga saker som kvinnor vill höra.

HSB* ringer mig en kväll när jag jobbar och emellan skrattatackerna berättar hon följande:
Efter att ha lagt 2-årige Isak så sitter HSB och William i soffan och käkar kvällsvällingen. Händerna far omkring och bästa va det är så klämmer William på HSB´s tuttar.
-Mamma, dina bröst är veeerkligen fast, säger William när han mer eller mindre "drar" i dem.
Det han kanske egentligen skulle säga är att de "sitter fast"...

Nåväl, allt är en tolkningsfråga.

//Hundvaktaren

*Hon Som Bestämmer

den 15 oktober

Sov gott!

Efter att ha lagt grabbarna igår kväll så hörde jag snart tassande från Williams rum. Lät det hela bero och fortsatte titta på TV. När jag såsmåningom tittar in på hans rum hittar jag honom sovande på golvet...
Uppenbarligen så hade han masat sig upp för att leka/fixa nått viktigt och sedan inte lyckats hålla sig vaken tillräckligt länge för att ta sig tillbaka till sängen.

Isak å andra sidan håller sig kvar i sängen, men tappar ibland orienteringen när man möx* runt i sömnen.

//Hundvaktaren

*röra/flytta på sig

den 21 oktober

Tappa fotfästet - Att nöja sig med det lilla i livet.

Som sista jobb detta arbetspass så åkte jag in till city för att hjälpa en kund in på sitt företag.

Utanför porten till trapphuset där företaget låg satt en hemlös ihopkurad under en filt. Ibland kan jag bli helt tom inombords när jag ser människor som helt tappat fotfästet i livet. Vad är den här människans historia. Hur hamnade hon här? Varför? Måtte jag aldrig tappa fotfästet så totalt någon gång!

När jag nu kommer hem efter nattpasset så har jag en säng att lägga mig i. Om än en nedlegad tältsäng som jag sover i under arbetsveckorna. Jag har en dörr att stänga bakom mig, ett varmt täcke att kura ihop i och när jag sedan vaknar väntar en varm middag tillsammans med min älskade familj.

(För att försvara min totala brist på respekt som fotade henne så märkte hon ingenting, kommer knappast att leta sig till denna blogg och hennes ansikte syns inte).

//Hundvaktaren

den 25 oktober

Communitys

En COMMUNITY är en mötesplats på nätet. Allt enligt Wikipedia.
En COMMUNITY är ett sätt att visa att man finns. Allt enligt Hundvaktaren.

Lunarstorm. Habbo. Playahead. Spraydate. Open Bc. Fotosidan. Svenskar i världen. Familjeliv.

Hur lång ska listan bli. Kan ta några till.

Mötesplatsen. Vilda Webben. Shortcut. Space. Stayfriends. Facebook.

Sedan finns lika många bloggportaler.

Själv finns jag representerad på ett par av dessa ovanstående och har i mitt tidigare liv (läs: som ungkarl) huserat på både en och annan dejtingcommunity.

Tänk så många människor man mött utan att träffa. Tänk så många hem man vart inbjuden i, utan att ha besökt dem.
Samtidigt så har jag själv bjudit in alla möjliga och omöjliga människor i mitt hem, utan att ens ha märkt av deras granskande blickar över hur möblemanget är organiserat här hemma eller hört kommentarerna om våra tapeter i vardagsrummet.

Innan datorn gjorde intåg i våra liv så hälsade vi på hos varandra, fysiskt och personligt. Drack kaffe och småpratade. Vi såg på varandras ansiktsuttryck och kroppsspråk samtidigt som vi hörde tonfall och dialekt.

Min lilla fundering är: Hur umgås vi om 20 år?

//Hundvaktaren

den 20 november

Vänner, polare, bekanta, kollegor, familj, käresta.

Nyss hemkommen från firmans julfest. Ja, julfest var en sanning med modifikation. Italiensk buffé bestående av 4(!) olika rätter, samtliga kalla. De gånger jag vart på buffé så har det funnits betydligt mer att välja på. Nåväl, min besvikelse över buffén är inte lika stor som min hunger när jag, bland de första, lämnade festen. Svärföräldrarna som alltid snällt ställer upp som barnvakter när helst vi behöver, tänkte jag skulle få slippa sitta uppe halva natten i väntan på mig.

Ibland alla minglande kollegor, många av dem som jag för första gången såg UTAN uniform, gled en kontaktsökande kille runt. En sån som ofta tittar förbi på jobbet även på lediga kvällar/nätter. En sån som gärna sitter å skrävlar om både det ena och andra som hänt. En sån som har över 200 vänner på sin facebooksida. En sån som är ensam.

Själv så fann jag en kollega som jag svingade några cola med (vi båda körde ikväll) och vi snackade om sånt som alla hårdföra vakter med några års branchvana snackar om. D.v.s. barn, graviditet, bilar & våra respektive HSB´s olika nycker. Någon gång då och då blir vi avbrutna av den här killen som förtvivlat sökte efter någon att hänga med. Någon av alla dessa drygt 200 vänner på facebooksidan.

Några av mina 53 så kallade vänner på MIN facebooksida hälsade jag inte ens på under kvällen eftersom jag knappt känner dem och som pliktskyldigast lagt till många av dessa på facebooksidan efter att ha fått en vän-förfrågan. Motsatsen till VÄN är väl O-VÄN, och O-VÄNLIG vill man ju inte vara.

Killen som jag fördrev kvällen med tror jag inte ens har facebook. Vi har då i alla fall inte "addat" varandra.

Tänk så många vänner man har!

Saxat från wiktionary:

Vänskap: Det att två (eller fler) personer tycker om varandra, litar på varandra, mår bra av varandras sällskap och kanske också gör saker tillsammans...

//Hundvaktaren

den 23 november

Mc Donalds aka Gyllene måsen

Jag är så lurad, så lurad. Jo, jag upprepar mig eftersom jag upprepade gånger blir lurad.
De nätter som jag inte har någon matlåda med mig så blir det lätt en sväng förbi Mc´Donalds. Ofta står jag och funderar i kassan vad jag ska ha. Tittar på de delikata bilderna ovan kassalinjen där burgarna exponeras på ett sätt som kan göra även den proppmätte hungrig. Big Mac är den burgare som oftast hamnar i min take-away-påse tillsammans med en stor cola UTAN is.
När jag sedan hittat första bästa parkering och öppnar upp den lilla kartongen som burgaren ligger i så blir jag lika besviken varje gång. Den ser ALDRIG ut som på bilderna vid kassalinjen. Inte heller som burgaren här nedan vars bild jag saxat från Mc´Donalds hemsida (den till höger för den som tvivlar).

Nåväl, det är hyffsat billigt, tillgängligt dygnet runt och man vet vad man får...
Personalen är ofta väldigt givmilda åxå eftersom man ofta får colan MED is åxå!

//Hundvaktaren, med en tilltagande bukfetma.

den 28 november

6 månader

Tänk så fort tiden går. Saker som ibland känns som förra veckan hände faktiskt för många månader sedan.

Tiden läker alla sår heter det visst. Tiden som bara rusar ifrån oss. Om ändå sorg och saknad kunde rusa ifrån oss lika lätt som tiden flyr likt gulnande löv i höststormen.

Rex har nu vart död i 6 månader.

Min älskade Rex.

Fan, fan, fan vad jag saknar dig!

Tänker på dig så ofta.

Nu när ystra 2-åriga Center tagit hans plats så skulle man lätt kunna tro att mina tankar fylls av annat, men det är nästan tvärt om. Oj, vad jag jämför dem.

"Rex gjorde si, Rex gjorde aldrig så".

Trots att de är helt olika och ska så vara är det lätt att försöka få Center att passa in i någon sorts mall som jag (omedvetet) satt upp. Å andra sidan så är det den drygt 9-åriga Rex som jag kommer ihåg. Klart att Center inte kan passa in i den mallen. Den lilla spjuver som även Rex var vid 2-års ålder har jag glömt bort. Samma spjuver som Center nu är...
Vem vet, när Center är dryga 9 år så kanske han börjat passa in i mallen. Förhoppningsvis sin egen mall.

6 månader. Tänk vad tiden går!

//Hundvaktaren

den 18 december

Handfallen och överrumplad

Fick ett videoklipp via Facebook häromdagen. Ett tänkvärt sådant. Inte ett sånt om roliga djur som slickar sig i skrevet till allmänhetens förtjusning. Inte heller ett sådant klipp där ett barn ramlar och slår sig fördärvad alltmedan man skrattar så tårarna rinner. Det här klippet skiljer sig ifrån alla "vanliga" filmklipp genom att det i alla fall fick mig att tänka till.

Handlar om Nick Vujicic som inte har mkt till varken armar eller ben, men ändå verkar tycka att livet funkar riktigt hyffsat. (http://www.youtube.com/watch?v=XnuAyFCZjdA) Klicka på länken och få en tankeställare!

Jag är uppfostrad att inte titta på handikappade. Man ska uppföra sig precis som "vanligt" och varken stirra eller mumla något. Men ibland går munnen snabbare än hjärnan. Och när hjärnan väl förstått vad munnen säger är det oftast försent att ställa saker tillrätta och inte blir det bättre av att munnen i sin tro att kunna ställa saker tillrätta fortsätter gå snabbare än hjärnan.

Efter min vaktrunda så kommer jag in i vår vaktlokal. Kollegan hade ropat på mig via radion och sagt att han fixat kaffe. Vid vårt köksbord sitter kollegan och en civilklädd kille. Fikabesök tänkte jag, men sedan ser jag att killen tagit av sig både strumpor och skor. Inte nog med det, han sitter med sina bara fötter på köksbordet. Men hallå... Inte riktigt så man gör, eller hur!?! Nåväl, jag håller truten, ty hjärnan och munnen sprang fortfarande på samma bana. Jag går fram för att hälsa, och någonstans där så började min mun springa den genväg som hjärnan aldrig lärt sig att ta.
Killen vinkade lite med tårna på ena foten å sa glatt -Tjena! samtidigt som jag sträckte fram handen.

Då upptäcker jag att han inte har en tillstymmelse till armar. Det naturliga hade vart att nöja sig med ett -Tjena, men istället slank det ur mig:

-Å fan, där fattades det ett och annat. Ja ja, hej hej!

Svosch, i samma sekund som jag vräker ur mig det så hinner hjärnan ikapp munnen. Pionröd i ansiktet påbörjade jag någon form av ursäkt, och det blir pinsammare och pinsammare för varje ord som hoppade ur min mun.

Min mamma hade nog rätt när hon försökte uppfostra mig att varken stirra eller mumla något. Vad hon däremot inte lärde mig var hur man skulle komma ur knipan när man väl börjat stirra och mumla...

//Hundvaktaren, som faktiskt ibland står helt handfallen över sitt eget uppförande