3

den 25 juni

Järnhäst

I dag samlades alla dagmammor med barnen som vanligt ute i skogen. På schemat va det Indian-tema. Alla målades med färgglada streck i ansiktet. En och annan fjäder fanns även på plats i killarnas kepsar. Indianklingande namn skulle de även få. De flesta tog namn som "Stora blomman" eller "Lilla snigeln".

Där fanns dock en snart 3-årig kille vid namn William som snabbt tog namnet "GRÄVAR´N".
Miljöskadad eller inte, men favoritfilmen på Youtube är: http://www.youtube.com/watch?v=9dCZi8iqH5A
Framtiden är även den utstakad. På frågan om vad han ska göra när han blir lika stor som sin far så får man svaret:
-Köra grävmaskin, ha skägg och lyssna på Magnus Karlsson...

//Hundvaktaren

den 29 juni

En månad senare.

Nu har det hunnit gå en månad sedan Rex dog.

En månad. 31 dygn. Känns som om det var igår. Lustigt hur fort man trots allt vänjer sig.

Första målet mat då bara EN matskål skulle ställas ner på golvet är avklarad.

Första hundpromenaden med bara EN hund och första kvällen utan att höra Rex välbekanta knorrande när han lägger sig till rätta vid min säng är även de avklarade.
Att förklara för barnen va det minsta problemet. 2-årige Isak verkar inte alls märka av att det saknas en hund medan 3-årige William tog det för självklart att även Rex skulle med på promenad dagen efter hans död.

-Rex är i himlen, men man kan inte se honom för det är lixom bara hans tankar som är där uppe.
Hur jag förklarade vad tankar är, det är en helt annan historia...

Sedan spann vi vidare på hur han hade kräkts och att vi åkte till "doktorn" där han dog och det var då som hans tankar åkte upp i himlen.

William köpte storyn så varje kväll vid läggdax kliver han upp på blombrädan i sitt rum och vinkar till grannarna, fåglarna, flygplanen, träden, gräsmattan och sist men inte minst, till vår älskade Rex.

//Hundvaktaren

den 29 juni

Polislagen 13´e paragrafen.

Under mina år som vakt har jag även tjänstgjort en del som ordningsvakt i köpcentrum. En av alla lagar man lutar sig emot är Polislagen 13´e paragrafen. Den handlar om ordningsvaktens/polisens rätt att avvisa, avlägsna och omhänderta ordningsstörande personer.

Vad är då en ordningsstörande person?

När en vuxen man kryper omkring på golvet och varvar sitt tjoande med barnsånger. När samme man sedan börjar blåsa såpbubblor och kasta sig efter bubblorna kanske det är dags för åtminstone en tillsägelse. Inte minst om vakten trots allt bevittnar det hela.

Såg en sådan man för någon dag sedan när vi var i ett mindre köpcentrum med ungarna.

Vi hade begett oss dit för att en fotograf skulle vara där med sin portabla studio fotade barn på löpande band. Min kära HSB* ville ha nya foton på våra barn och innan jag visste ordet av så satt William och Isak uppflugna på ett bord framför kameran.

Isak började genast gråta eftersom han inte riktigt hade tänkt i samma banor som mamma och William knorrade även han, men istället för att gråta så la han på den suraste av ansiktsuttryck.

Den ordningsstörande mannen var jag...
Försökte med alla trix för att de skulle bjuda på ett leende och detta i kombination med lite redigerande i photoshop gjorde att resultatet inte blev helt förkastligt.

Så ibland kan man klara sig undan lagens långa arm.

(*HSB = "Hon Som Bestämmer". Kan i vissa fall även vara "Hon Som Betalar")

//Hundvaktaren

den 12 juli

Så ensamt bland alla människor

När jag för sisådär 13-14 år sedan styrde kosan emot Sthlm så lämnade jag ett småstadsliv i Västerbottens inland. Där kunde man på den lilla gågatan stöta på flera bekanta som gärna stannade till för lite småprat.
Första gången jag gjorde en riktig "walkabout" i min nya stad Sthlm så slog det mig hur otroligt ensam jag var. Jag hade folk runtomkring mig, ibland så många att det blev en trångt, men ingen som såg mig i ögonen och hälsade. Ingen som stannade upp för lite småsnack och ingen som vände sig om och undrade vad de va för ny kille som flyttat till stan.

Nu när jag kommer hem till min lilla småstad i Västerbotten kan jag tyvärr känna det lite ansträngande att promenera genom gågatan. Tänk alla som ska stanna å snacka. Inte tala om den där jäkla kärringen i kassan på affären som absolut måste snacka med kassörskan om barnbarnen.

Kanske ändå dax att flytta norrut igen...

//Hundvaktaren

den 14 juli

Äventyret står för dörren

Som de flesta män så har jag min beskärda del av kataloger på toaletten. Längden på mina besök står inte alltid i propotion till behoven utan snarare ifall det ligger någon ny katalog där inne som väntar på att bli sönderläst. Fjällrävens produktkatalog och Naturkompaniets senaste säsongsnummer är kataloger som ofta ligger långt upp i högen. Goretexkläder, sovsäckar och tält varvat med kängor värdiga en riktig äventyrare. En sån som jag...

Mina söner ska även de lära sig tjusningen av naturen. Igår började skolan med tältuppsättning. Tältet slogs med viss möda upp på tomten allt medan mina kära söner med svalt intresse följde parodin från sandlådan.

Efter lunch var det som vanligt dax för killarnas tupplur. Idag så skulle tuppluren ske ute i tältet. Min entusiasm över påhittet hade smittat av sig på sönerna och knappt var sista tuggan svald förrän vi startade vandringen emot tältet med kuddar och täcken över våra axlar.

Vi instalerade oss kvickt och strax hade vi sagt "Sov gott" till varandra. Sedan kom svettningarna. Byxorna åkte av och kort därefter även tröjan men det hjälpte föga. Mina söner vägrade ta av sig sina täcken och allt medan svetten rann steg värmen i tältet.

Tältet som jag redan igår svettades med att sätta upp i solskenet. Exakt. -Solskenet-

Grabbarnas äventyrliga tupplur är tillsvidare flyttad inomhus tills tältet är flyttad in i skuggan.

En sann äventyrare väljer sin utrustning med omsorg. Precis som jag.
En sann äventyrare väljer sitt sällskap med omsorg. Precis som jag.

En sann äventyrare väljer tältplats med omsorg...

En sann äventyrare...

Äventyret står för dörren, men mina kommer sällan förbi toalettdörren.

//Hundvaktaren, svettig äventyrare

den 19 juli

Ett namn säger mer än tusen hundar / Döm inte hunden efter namnet

Sent en kväll hamnade jag på Södermalm i Sthlm för att kontrollera ett inbrottslarm. Efter att ha gjort en snabb yttre kontroll återstod bara att vänta på kollegan som var på väg med nycklar.

När jag står där å väntar hör jag från en närliggande park någon som ropar.
-"FIA. FIIIIIA. FIA HIIIIIT!" Ropen fortsatte eka ut i natten allt desperatare och hesare.

Stackare, någon som är ute och letar sin bortsprungna hund. Sedan börjar jag leka med tanken. Hur ser den där FIA ut? Fia låter ju som en rätt så liten hund. Kanske en vit liten långhårig hund med håret uppsatt i tofs på huvudet.
Strax passerade en man med en pudel. DET där måste ha vart FIA.

Nästa tänkbara Fia som passerade var en Foxterrier som så fort hon lyft på benet och kissat ivrigt sprätte med fötterna. Nä, ingen Fia det där inte!

Efter ett tag kom en man med sin Boxer i koppel. Han mumlade irriterat något åt sin hund som lite skamset linkade vid han sida.
Var det kanske Fia som fick finna sig i att gå kopplad resten av kvällspromenaden.

Namn är viktiga. Ett namn säger mer än tusen hundar.

(Eller min egen fria tolkning av vad Iliarospigg sa: Döm inte hunden efter namnet)

//Hundvaktaren, vars hundar hetat REX, UHLAN, BACKO, PENNIE, PRIPPS

den 19 juli

Är du snäll så får du en skinkmacka

Innan mina söner kom till världen så brukade jag alltid försöka få jobba på julafton. Hyffsat betalt samtidigt som julen tidigare inte betydde så värst mycket för mig. Så även denna julaftonsnatt det här handlar om.
Kan ha varit sisådär 7-8 år sedan som jag och min hund jobbade extra med att bevaka en skola vars brand/inbrottslarm var satt ur spel på grund av en brand.

-Hörrö, e ru en sån här jävla låssaspålis? Ha´re hänt nå?

Två killar i lägre tonåren försöker sig på sin mest kaxiga stil när de närmar sig.

Min vana trogen slänger jag in en rejäl snus under läppen, hälsar och gäspar sedan lite lojt och avväpnande.
Sänker nivån på mitt språkbruk till deras och vräker ur mig några svordomar samtidigt som jag sätter in hunden i bilen under förevändningen av att han är rädd för tonåriga killar med hängbrallor.
Sedan är snacket igång. Killarna är hur trevliga som helst, om än en aning oputsade i sin syn på vakter och poliser. Men vem är jag att döma.

Fort har en timme av min julaftonsnatt förflutit och killarna drar vidare.

Det är kallt den här natten och jag som dumt nog glömt understället hemma går, så snart vi blivit ensam, in till lärar-rummet för att fixa lite kaffe och nattkäk. Vi sitter så att vi har utsikt över skolgården och knappt har kaffebryggaren jobbat färdigt innan en kvinna på cykel kommer farandes emot skolan.

-"E de du som e Jörgen" säger hon när jag kommer ut på skolgården.
Visste inte vad som väntade mig. Tänkte, va fanken har jag gjort nu då...
-Nja, det beror på, skrattade jag till svar.

-Min son kommer hem och säger att han träffat en vakt här på skolan som heter Jörgen.

Jäklar! Sa jag något dumt till killarna? Gjorde jag nått dumt? Helvetes jävlar, vad har jag nu gjort tänker jag, men mina tankar avbryts när kvinnan med en smäll rycker loss en plastkasse från pakethållaren.

-Min son tycker att du va jävligt schysst så här har du! Å plastlådan kan du behålla.

Visar sig att sonen tydligen kommit hem och för en gång skull träffat på en vakt utan att ha gjort något dumt. Och vakten han träffat verkar ha svurit så där lagom mycket, lagt in en lagom stor snus och vart så där lagom cool åxå. Inte tala om den coola hunden som va rädd för tonåringar...

I plastpåsen fanns julmust och vörtbröd med rejäla skinkskivor och senap på. I plastlådan en portion köttbullar och potatis.

Önskar att jag visste vad kvinnan hette. Då skulle jag berätta hur mycket den där skinkmackan betydde för mig.

Är du snäll så får du en skinkmacka!

//Hundvaktaren

den 20 juli

Lita på barnvakten

Titt som tätt anlitar vi mormor som barnvakt. Känns tryggt att ha någon inom familjen som ansvarar över våra kära barn.
Själv satt jag som ung barnvakt till några bekanta hemma i lilla samhället i västerbottens inland där jag växte upp. Misstänker att både min mor och de som lejde mina tjänster ansåg att jag var att lita på.

Familjen som anlitade mig hade som hobby att göra sitt eget vin. Det här var på 80-talet och då kunde man göra sånt utan att skämmas. Nere i källaren förvarades flaskorna med färdigt vin. Skulle väl lagras för att få den rätta smaken och buquetten (som om nu någon skulle känna skillnaden).

Ner till källaren hade jag hittat. Där nere hade jag även hittat flaskorna.

Kommer inte ihåg hur mycket jag fick i betalt för de timmar jag satt barnvakt, eller ifall de deklarerade för detta svartarbete, det jag däremot kommer ihåg var att varje gång tog jag betalt genom att sno med mig en flaska av deras finaste hemvin.

Eftersom det här var under 80-talet så rökte min mor. På 80-talet fanns en sorts fantastisk manick som hon stoppade ner tobaken i, trädde på en "tom" cigarett och klick-klock så hade hon sin cigarett. Omsorgsfullt och diskret så snodde jag även där. Bara så lite varje gång att hon inte skulle upptäcka det. Tobaken förvarade jag på det hemligaste av alla hemliga platser. Bakom böckerna i bokhyllan.

Som ung grabb härjade jag ofta och gärna ute i skogen. Kunde vara borta från tidig morgon till sena kvällen i min jakt på äventyret. Säg den stig jag inte utforskat, den bäck jag inte plurrat i. Tänk alla dessa kojjor jag byggt. En av dem delade jag med min kompis G.

Så snart jag inkasserat min betalning som barnvakt så bar det av till vår gemensamma koja.

Påsen med tobak fanns med i ryggsäcken tillsammans med falukorvsringen vi handlat för mina barnvaktspengar.

På ett litet kick hade vi fyr på brasan därefter korkade vi upp flaskan och tog varsin klunk och berömde vinfabrikören. Påsen med tobak åkte fram och innehållet hälldes ut på ett A-4 ark som vi sedan noggrannt rullade ihop och avslutade med några drag från limstiftet. Beroende på hur mycket tobak jag fått ihop så kunde vår cigarett likna allt mellan en cigarr och joint.

Snart hade vi ätit oss proppmätta på korven, rökt oss skyhöga på mammas tobak och druckit oss pruttfulla på hembryggt vin.

Vilken tur att man ändå var en pojk´att lita på!

Beträffande mormor som barnvakt så litar jag verkligen på henne.
Eller...

//Hundvaktaren, som precis ritat små märken på spritflaskornas etiketter

den 23 juli

Trasig snopp - En första anatomilektion

Rottistiken IBLIS bor sedan någon vecka tillbaka hos oss. Inte så att hon ska bli kvar här, utan vi är endast hundvakt på obestämt tid.

Har börjat plugga hundraser med killarna. I vår omgivning finns Berner sennen, Schäfer, Malle, Rottis och inte minst vår egen Golden. Men det är mer skillnad på hundarna än man anar.

Killarna hänger ofta med på hundpromenaderna och 3-årige William har nu upptäckt den riktigt stora skillnaden.
Vår golden Hugo lyfter på benet när han kissar alltmedan rottisen Iblis hukar ner sig. Vigt härmar han hundarnas respektive stilar när de uträttar sina behov och då träder pedagogiska pappan in och förklarar att Hugo är en kille och Iblis en tjej och därför kissar de olika.

-"Aaa, Iblis snopp är trasig!" utbrister då min klarsynte son.

//Hundvaktaren, anatomiprofessor´n

den 24 juli

Hur vacker är inte hackan i en annan mans hand.

Runt om kring oss så byggs det villor. Det som tidigare var åker intill vårt hus förvandlas nu sakta men säkert till villaområde. Husen kommer på plats över en dag, men sedan återstår för de nyblivna villaägarna att snickra altan, gräva och jämna ut tomten och sedan anlägga gräsmatta. Allt detta sker framför mina ögon. Om jag sitter vid datorn på övervåningen så kan jag kasta en blick ut över det växande villaområdet eller från vår altan kan jag sitta i skuggan av markisen och lite på avstånd svettas tillsammans med de flitiga arbetsmyrorna.
Själv har jag ägnat dagen åt lite trädgårdsarbete åxå. Gick ett varv med vattenslangen och vattnade vinbärsbuskarna och min enda rabatt bestående av solrosor. Därefter kröp jag på alla fyra runt grabbarnas sandlåda och klippte det gräs jag inte kommer åt med (traktor)gräsklipparen. Sedan upphörde min arbetsiver. Flämtande gick jag in under markisen, hällde upp ännu ett glas saft och satte mig bekvänt tillrätta och blickade ut över grannarnas slit.

"Hur vacker är inte hackan i en annan mans hand!"

//Hundvaktaren

den 25 juli

Totalt eldningsförbud råder

Mitt bidrag till jakten på vuxenpoäng kommer när det är dax för grillning. Jag drar alltid fram trädgårdsslangen och sätter fullfart på vattnet. Skulle olyckan vara framme och det tar sig i markisen så behöver jag bara vrida på munstycket, sedan är förhoppningsvis katastrofen undanröjd.
Vuxet, eller hur!?!
Men säg det som inte har en baksida.

-"HSB, nu är glöden perfekt, sätter du in klyftpotatisen i ugnen så lägger jag strax på köttet på grillen".

Med dom orden så går jag in emot köket för att hämta ut köttet som legat till sig i sin smokey-honeymarinad.
Jag dröjer mig kvar i köket ett ögonblick för att lägga sista handen på de "falska sniglarna" som oxå ska trängas på grillgallret.

Likt en hovmästare vinglar jag sedan ut till altanen, balanserande på två formar. Den ena med kött, den andra med "sniglarna" och lite annat smått och gott. När jag närmar mig altandörren så slår hjärtat några frislag då jag ser hur det bolmar ute vid grillen. Tusen tankar far igenom mitt huvud. Ute på altanen möter William mig. Han har greppat trädgårdsslangen, vridit om munstycket så vattnet forsar in i grillen.

-Brannbila gör så här på utob, säger han med ett stolt leende.

-Ja visst fan gör brandbilarna så på youtube, men vi ska ju äta nu ju, brister jag förtvivlat ut. (Jo, jag svor...)

Det som tidigare vart en kalasglöd, redo för vår middag hade förvandlats till en rykande kolsörja.

William som tydligen tagit intryck av gårdagens filmer om brandbilar och bränder på youtube fick se sig förpassad in på sitt rum.

Jag fick börja om på ny kula med grillen och HSB tog snabbt ut potatisen ur ugnen.

Middagen blev underbar, om än en aning försenad.

//Hundvaktaren